Måste debatt vara krig?

by Ebba Karlsson, 19 March 2016

Varför dagens debattklimat ser ut som det gör och hur vi kan förändra det i en positiv riktning

Allt som oftast tycks samhälleliga frågor bli oerhört laddade. Istället för att arbeta mot en gemensam lösning lyckas man knappt ens enas om vad problemet är, än mindre skapa någon form av konstruktiv dialog kring det. Filosofen Ted Cohen kallar den i dagens samhälle dominerande modellen för argumentation och diskussion för ”debatt som krig”. Denna destruktiva metafor påverkar inte bara hur vi tänker kring och ser på debatt, utan även hur vi för debatt. Enligt detta perspektiv är debatt ett nollsummespel med en vinnare och förlorare, och målet är att vinna genom att förgöra sin opponent. Men vad innebär det egentligen att förlora i en debatt? Den som får nya kunskaper och åsikter genom den andres goda argumentation och övertygande bevis har ju snarare utvecklats och gjort en kognitiv vinst, till skillnad från den som inte lärt sig någonting nytt eller utvecklats. Krigsmetaforen gör att fokus hamnar mer på taktik än kvalité i debatten, och innebär per definition ett ’vi’ mot ’dem’.

Oförmåga till konstruktiva diskussioner har många negativa konsekvenser. Det bidrar till en alltmer dysfunktionell politisk process, där låsningar och motsättningar förhindrar all form av samarbete över partigränser. Det underminerar även förtroendet för politiker såväl som den demokratiska processen. Många olika faktorer bidrar till detta. Den här texten fokuserar på underliggande psykologiska mekanismer som leder till ökad polarisering och politiska låsningar.

Motiverat resonerande och naiv realism

Det är ofta ganska lätt för oss att se hur våra motståndares världsbild är färgad av deras bakgrund, politiska ideologi och livssituation. Men när vi tänker på våra egna åsikter och uppfattningar har vi en tydlig tendens att missa detta. Det är som en blind punkt, där vi helt enkelt är oförmögna att se våra egna brister. Forskare kallar detta fenomen för naiv realism. Det innebär att vi tror att vi ser världen objektivt, som den verkligen är. Eftersom de fakta vi ser är uppenbara bör även alla andra se dem likadant, och därmed även ha samma åsikter som oss. Men om de inte har det, ser vi oftast bara en möjlig förklaring till detta: de är irrationella och oförmögna att se fakta på grund av sina bias, personliga intressen och politiska ideologi. (Bias är ett ofta förekommande ord inom psykologisk forskning som tyvärr saknar svensk motsvarighet. Det betyder metodfel, i detta sammanhang alltså en form av systematiska tankemisstag). Naiv realism innebär även att vi tenderar att tillskriva våra meningsfränder positiva egenskaper och motiv. De ses som mer rationella och mindre påverkade av externa faktorer i sina politiska åsikter. Detta står i kontrast till hur vi uppfattar våra meningsmotståndare, som anses vara mindre etiska, drivna av egenintresse och mer benägna att ha en dold agenda.

Kognitiva bias påverkar inte bara hur vi uppfattar och agerar gentemot andra, utan även hur vi utvärderar ny information. Vi tenderar att utvärdera ny kunskap i ljuset av våra tidigare erfarenheter och attityder. Vi lägger större tilltro till bevis som stärker vår egen tes (confirmation bias), och ägnar mycket mer energi åt att visa hur motsatta åsikter eller bevis inte är giltiga (disconfirmation bias). Detta har visats i flera olika experiment. Ett klassiskt sådant genomfördes i USA på 1970-talet, där man lät universitetsstudenter som antingen var för eller emot dödsstraff läsa två olika studier. Den ena studien beskrev hur dödsstraff är effektiva för att minska brottslighet, medan den andra visade på det motsatta. Båda grupper fick alltså se en studie som bekräftade deras övertygelse, och en studie som motsade den. Liksom forskarna hade förutspått utvärderade båda grupper studierna som bekräftade deras egen världsbild som av högre kvalité och mer övertygande än den som motsade sig deras ursprungliga attityd. Deltagarna rapporterade även att de blev mer övertygade om det riktiga i sin egen position i och med att dessa bevis presenterades. Den övergripande effekten av experimentet var alltså att deltagarnas attityder blev mer polariserade än tidigare. 

Hur kan vi förstå detta?

I andra studier på liknande tema har forskarna undersökt varför vi är så dåliga på att ta till oss vetenskapliga fakta rörande politiska frågor. En populär tes är att allmänhetens osämja över frågor såsom klimatförändringar helt enkelt beror på en bristande förmåga att tillgodogöra sig vetenskaplig studier och information. Därmed kan de även lätt missledas av personer som försöker vinkla forskning till sin fördel. För att undersöka detta gjorde amerikanska forskare ett experiment. Först lät man deltagarna lösa ett svårt problem som mätte deras förmåga att hantera kvantitativ information, vilket för enkelhetens skull kan kallas för räkneförmåga. Deltagarna fick även svara på frågor om sin politiska åskådning.

Efter detta delades deltagarna in i fyra olika grupper. Två av grupperna fick läsa en studie som handlade om en ny salva för behandling av hudklåda, och svara på frågor om detta. Som förväntat gjorde deltagarna med god räkneförmåga bättre ifrån sig än personer med sämre räkneförmåga. De andra två grupperna fick läsa och svara på frågor om studier som var identiska med studien om hudsalva i fråga om siffror, men data presenterades istället som resultat av en studie om vapenförbud. Hälften av deltagarna fick läsa studien med data som visade på att vapenförbud ledde till minskad brottslighet, och hälften fick läsa en studie som visade på det motsatta. Detta ledde till ett helt annat resultat än för grupperna som fått läsa och svara på frågor rörande studier om hudsalva.

När data var i överenstämmelse med deltagarnas politiska övertygelse, vilket för demokrater innebar att data visade att vapenförbud hade positiv effekt på brottsstatistik, och för republikaner det motsatta, så räknade alla deltagare mindre fel. Men när resultatet gick emot deltagarnas politiska övertygelse räknade deltagarna fel i större utsträckning än de gjort tidigare. Den politiska inramningen av informationen påverkade alltså deras kognitiva förmågor.


Den evolutionära fördelen med att vara biased

Om den ursprungliga teorin varit korrekt, att osämja i vissa politiska frågor helt enkelt beror på bristande intelligens hos allmänheten, borde individer med en högre räkneförmåga göra mindre misstag oavsett om data presenterades i en politisk kontext eller inte. Men resultaten motsäger alltså detta, och tvärtom så ökade misstagen mer bland de med god räkneförmåga när data presenterades i ett politiskt sammanhang.

En alternativ förklaring till varför det politiska debattklimatet ser ut som det gör innebär att människor i allmänhet har relativt goda kognitiva förmågor och kan tillgodogöra sig information och vetenskapliga fakta. Men när information förekommer i en politiserad kontext, sätts denna förmåga ur spel. Som ett resultat av komplexa ’psykologiska självförsvarsmekanismer’, tenderar vi att göra politiska ställningstaganden så att de stämmer överens med de attityder som representerar vår sociala grupptillhörighet.

För vanliga människor är effekten av ställningstaganden rörande till exempel klimatfrågor oerhört liten, på en lokal såväl som global nivå. Vi kan påverka i egenskap av konsumenter, opinionsbildare eller genom att rösta. Dessa handlingar har dock väldigt liten chans att ha någon större inverkan på policys och den omgivande miljön. Att ha ”fel” åsikt här är inte så riskabelt, eftersom konsekvenserna inte har så stor inverkan på en persons liv i nuet. Men, om hen har fel svar i relation till vad som är förväntat av hens sociala gemenskap, kan resultatet vara förödande.

Vi är i grund och botten sociala varelser, och vår vilja att vara del av en social gemenskap är starkt biologiskt betingat. Forskning inom neurovetenskap visar hur vårt behov av att knyta an till andra människor är fundamental, och lika stark som behovet av skydd och föda. Studier visar hur vår hjärna reagerar på social smärta (som följer av att bli bortstött eller utesluten i en social situation), och njutning (som följer av inkluderande och upplevelsen av social gemenskap) på liknande sätt som vi reagerar på fysisk smärta och njutning. Vi människor har utvecklat unika kognitiva förmågor som hjälper oss att förstå hur andra tänker och känner, vilket gör att vi kan navigera i den sociala världen och undvika konflikter med andra gruppmedlemmar. Vår identitet är till stor del baserad på de olika grupper vi tillhör, och samhörigheten i dessa grupper baseras ofta på gemensamma grundläggande moraliska och kulturella värderingar. Då vårt psykologiska välbefinnande till stor del är beroende av de sociala nätverk vi tillhör, i form av vänner såväl som professionellt, har vi ett starkt intresse av att inte riskera att förlora vår sociala status eller på något sätt stöta oss med andra medlemmar i dessa gemenskaper.

Sociala bubblor

Därmed är det även mer rationellt att skapa en världsbild som stämmer överens med det dominerande synsättet i ens sociala gemenskap, än att skapa sig en mer objektiv världsbild. Forskare kallar detta en slags psykologisk självförsvarsmekanism. Det här är alltså inte något som sker medvetet, tvärtom är vi ofta helt övertygade om att vi faktiskt utvärderar fakta och meningsmotståndare neutralt och utan bias.

Ytterligare en bidragande faktor till ökad polarisering och politiska konflikter är så kallade ”sociala bubblor”. I dagens samhälle med internet och sociala medier har vi tillgång till mer information än någonsin tidigare. Men samtidigt har vi också en unik möjlighet att skapa ett nyhetsflöde där vi ständigt får vår egen världsbild bekräftad och aldrig ifrågasatt. Vi har en tendens att söka ut information som redan stödjer våra tidigare åsikter, och vi trivs även bäst i sammanhang där vi möter likasinnade. Enligt de senaste undersökningarna har svenskarnas internet och medieanvändande förändrats kraftigt de senaste åren. En stor ökning har skett inom den sociala medianvändningen, mätt i tid såväl som användningsområden. Idag lägger svenskarna mer tid på sociala medier såsom Facebook och Twitter än att läsa morgontidningar, och det är även deras främsta källa för nyheter. Detta innebär även att allt fler får sina nyheter via politiskt färgade källor och personer inom den egna gruppen, som stödjer deras tidigare uppfattningar och världsbild. Detta till skillnad från traditionella medier som åtminstone har en ansats att vara neutrala nyhetsförmedlare. Även detta kan tänkas bidra till en ökad polarisering och politisering av olika frågor, vilken sedan förstärks ytterligare genom olika socialpsykologiska mekanismer.

Hur kan vi förändra detta?

Det kan tyckas vara deprimerande läsning. Finns det överhuvudtaget någon mening med att ägna sig åt argumentation och politisk debatt om detta är förutsättningarna? Det behöver inte nödvändigtvis vara så negativt. Förvisso kan vi aldrig ändra vår natur och hur våra hjärnor är utformade att fungera, men vi kan skapa bättre förutsättningar inom den politiska debatten som motverkar dessa socialpsykologiska mekanismer. Forskning visar på effektiva sätt att främja mer konstruktiva politiska diskussioner. Bland annat har experiment visat hur man kan påverka individers öppenhet gentemot andras perspektiv genom att informera dem om olika kognitiva bias såsom naiv realism, och på så sätt göra dem medvetna om dessa fenomen i sig själva. Detta kan i sin tur leda till att de är mer öppna gentemot andras åsikter och perspektiv.

Ett annat effektivt tillvägagångssätt för att skapa bättre diskussioner är att lyssna mer och prata mindre. Experiment har visat hur individer med radikala politiska åsikter ofta har ett oberättigat högt självförtroende rörande sin egen kunskap och förståelse för hur deras teorier och politik skulle fungera i praktiken. När de tvingas förklara steg för steg hur dessa kommer ha den önskade effekten, slås dock deras illusion av förståelse sönder. Komplexiteten i samhälleliga och kausala system blir då mer uppenbar, vilket leder till en mindre självsäker bedömning av den egna förståelsen för hur teorier och policys faktiskt fungerar. Således tenderar alltså individer att bli mindre radikala i sina åsikter om man ber dem förklara i detalj hur deras policys skulle fungera. Om man istället enbart ber människor argumentera för sina åsikter har det dock motsatt effekt. De tenderar då att få stärkt självförtroende rörande sina politiska positioner, och bli mer radikala.

Studier visar även hur individers åsikter rörande politiska såväl som icke-politiska frågor påverkas av hur och av vem fakta presenteras. Att inleda en diskussion med fokus på fakta är sällan effektivt. För att undvika aktiverandet av olika av identitetsskyddande mekanismer bör man först undersöka värderingar och mål för att skapa en gemensam kommunikationsgrund. På så sätt får fakta en chans att komma till sin rätt, utan att direkt avfärdas på grund av defensiva emotionella reaktioner. Att kliva ut ur den sociala bubblan och skapa personliga relationer med individer från andra politiska läger är ett annat effektivt sätt att öka förmågan till konstruktiva diskussioner och samarbete mellan grupper.

Sammanfattning

Vår identitet och välbefinnande är till stor del baserad på de olika sociala gemenskaper vi tillhör, och vi har ett starkt intresse av att behålla vårt medlemskap i dessa. Samhörigheten i dessa grupper baseras ofta på gemensamma grundläggande moraliska och kulturella värderingar. Det är därmed inte så konstigt om vi tenderar att selektivt utvärdera information så att den leder fram till åsikter som stämmer överens med de dominerande attityderna i vårt sociala nätverk. På en individuell nivå är det här ett rationellt beteende. Det kan dock leda till problem på gruppnivå, när dessa socialpsykologiska mekanismer leder till dysfunktionella politiska beteenden som missgynnar samhällelig utveckling och individuell inlärning.

Genom en ökad förståelse för dessa fenomen kan vi skapa förutsättningar som främjar konstruktiva diskussioner, utan att identitetsmarkörer och gruppmotsättningar kommer emellan. Viktigt att understryka är dock att detta inte handlar om att försöka eliminera politiska och ideologiska konflikter, och skapa någon sorts friktionsfri konsensus-kultur. Tvärtom, ideologisk bredd är en förutsättning för goda diskussioner som undersöker problem och möjliga lösningar från många olika perspektiv. När grupptillhörighet och politisk taktik tar över, och underminerar förutsättningarna för goda diskussioner och demokratiska processer är det dock problematiskt.

I längden skulle vi alla vinna på om mer fokus låg på ett kreativt undersökande av olika idéer för att skapa ett bättre samhälle. Genom en ökad medvetenhet om hur vi talar om såväl som för debatt kan vi gemensamt arbeta för ett mer gynnsamt debattklimat, där fler känner sig trygga, vill delta, och där fokus ligger på lärande och utveckling snarare än tillintetgörande av politiska motståndare.